LimpanL

Sover hos mamma, vaknar av att telefonen ringer 06.20. Min första tanke är "VEM FAN RINGER VID DENNA TIDEN!?!?" Men kommer på att det kan vara sjukhuset. Jag svarar:
-Johanna
-Hej, jag söker Ann-Christine
-Vem kan jag hälsa från?
-Anna-Lena, ringer från vårdavdelningen.
Ger luren till mamma oh jag känner hur det går en kall kår genom hela min kropp. "NEJ NEJ NEJ", tänker jag. Mamma lägger på oh säger att vi måste åka upp. Han har inte långt kvar.
Ringer till min bror som svarar med ett stort NEJ. Men får konstigt nog fram några ord till honom trots situationen.

Klär på oss och skickar ut hundarna fort i trädgårn. Hämtar bror och sedan vidare till pappa på sjukhuset. Kommer in i rummet och där ser man en mager man som det bara är skinn o ben kvar utav. Han är bara 55 år men ser ut som om han vore 75, minst. Han kämpar otroligt för att få luft. En enkel sak som att andas är fruktansvärt svårt för honom. Vi sätter oss vid hans sida och håller om hans hand. Han kan inte prata utan bara svara JA och NEJ på frågor. Han fokuserar sin blick på oss o kramar om våra händer.

När jag satt där och höll om hans hand så försökta han prata. Han sa
-Sker er (eller något liknande)
Vi får det till ÄLSKAR ER.

Bland annat pappas mor, hans 2 systrar med resp och min äldsta kusin var där under dagen. Pappas systers man, som vi har tillbringat otroligt mkt tid ihop med på våra semestrar bland annat resor till Danmark och även Italien, hade lite svårt att komma loss. Vi satt i rummet och sa "Hoppas att han hinner hit". Enligt läkaren så är hörseln det sista som försvinner. Så pappa hörde ju oss prata om honom. De stog varandra väldigt nära.

Till slut så kom han loss och kom upp till oss. Klockan hade hunnit bli 14.00 nånting. Jag satt o höll pappas hand då han kom in i rummet. Han blev chockad över hur svag pappa var. Jag sa till honom att komma och sätta sig där jag satt. Men han tvekade lite. Då kramade pappa min hand 2 gånger precis som om han ville att han skulle sätta sig ner. Vilket han gjorde då. Pappa fokuserade sin blick på honom och nickade en gång, sen tog det inte ens 3 minuter innan pappa tog sitt sista andetag. Kommer aldrig glömma detta. Pappa kämpade som F*N för att få säga Hej Då till alla. Han var så jävla envis min far.

ÄLSKADE LILLA PAPPA =(



Jag vet att du har det bra där du är nu. För du slipper lida nu. Men jag saknar dig så otroligt mkt. Vet inte vad jag skall ta mig till utan dig. De sista dagarna som du levde sa du till mig: "Ta hand om mamma!" Åh det är väl klart att jag gör. Allt för dig pappa!

Torsdag 1 oktober är det dags för begravning. Det verkar komma mkt folk. Du var en omtyckt gubbe, farsan =)

Efter 6 veckor uppe hos morsan skall jag ikväll sova ensam hemma i min lägenhet. Eller vovvarna är ju med mig såklart.



LOVE U DADDY    <3    Kommer ALDRIG glömma dig!